somdenkvinnajagar.blogg.se

Min första kyss, min första dejt, min första gång. Min första pojkvän.

Min första kille och jag träffades hösten 2013. Jag vill inte använda hans riktiga namn, av en rad olika orsaker, varav en av dem är att jag helt enkelt mår riktigt dåligt av att höra, säga och tänka på hans namn. Så jag kommer bara använda en bokstav istället för att skriva hans namn. Bokstaven jag valt är alfabetets första bokstav. A. 

A och jag gick på två dejter, en på ett café och den andra gången var vi på bio. Sedan, den tredje gången vi träffades, var vi hemma hos honom i hans lilla lägenhet. En liten etta på andra våningen. Det fanns bara fyra lägenheter i det lilla huset. Två en trappa upp bottenplan och två på andra våningen. Lägenheten var liten men ganska smart planerad. Om det inte vore för A hade jag säkert trifts ned att vistas där. Men A gjorde det stället till en helveteshåla. 

Andra gången vi träffades hemma hos honom var jag någorlunda nyopererad. Vi gick en promenad och hyrde en film och väl hemma i soffan började vi kyssas. Min första ”riktiga” kyss.

Jag var 18 år gammal och minns en besvikelse. Var det inte roligare än så här? Jag var nog mest fokuserad på mitt operationssår och minns att jag var obekväm, kände press på mig och inte kunde slappna av. Den gången hände inte så mycket mer, men nästa gång vi sågs, den 13 oktober 2013, hade vi sex tillsammans för första gången. Det var min första gång, något jag inte vågade tala om innan. Det blev som det blev, jag har bearbetat detta i terapi och har känslorna kring detta under kontroll. Men jag kommer ändå alltid bära med mig ärr i själen efter det som hände. Inte bara då utan resten av året vi var tillsammans.

A var svår att få känslomässig kontakt med, han var lynnig, barnslig och kall mot mig. Mestadels kände jag mig ensam och ledsen när vi umgicks. Jag vet inte för vems skull jag fortsatte träffa honom, men det känns inte som att jag gjorde det för min egen skull utan mer för att det var det som förväntades av mig. Mina vänner hade pojkvänner, inklusive min syster, och jag kände mig ensam. Ville inte vara ”onormal”. Ville också ha en alldeles egen pojkvän att prata med och om. Fast det jag sa om honom var väldigt sällan sant. Inte kunde jag väl säga att han tryckt ner mig, tvingade mig till sex, var lynnig och (miss)brukade alkohol och gång på gång gick över alla skrivna och oskrivna regler och gränser som finns?! Vad skulle det säga om mig?

Trots vår dåliga relation till varandra och brist på känslomässig kontakt gjorde jag mitt bästa för att vara en bra flickvän. Jag gjorde det som förväntades av mig, höll kontakten, var social med hans familj, stöttade min pojkvän och intresserade mig för honom trots att jag inte fick så mycket tillbaka. Jag kände mig som att jag mest var någon han kunde visa upp för sin familj och berätta om för sina vänner. Han tyckte nog egentligen aldrig riktigt om mig. Jag försökte intala mig själv att jag tyckte om honom, men det gjorde jag egentligen inte. Tvärtom. Ju längre tiden gick desto konstigare tyckte jag han var. Känslomässigt störd, inställbar och manipulativ. Omogen och riktigt barnslig. Brist på empati och rent folkvett.

På grund av vissa omständigheter med hans företag (som är en hel historia i sig, en skrattretande sådan) gled vi ifrån varandra och fick ännu sämre kontakt. Jag försökte stötta, få honom att öppna upp sig för mig. Jag såg att han mådde psykiskt mycket dåligt, något han vid ett fåtal tillfällen också berättade för mig och jag ville vara en bra flickvän. Trots att jag varit relativt öppen enda från början med mitt psykiska och fysiska mående fick jag aldrig något tillbaka. Inte förrän i slutet av vår relation då det kom fram mer och mer. Bland annat att han legat inne på psyk och fått maxbehandling av ECT under de två veckor han legat inne. Han hade ätit sömntabletter och ångestdämpande/antidepressiva under hela tiden vi känt varandra, något han inte berättat trots att jag varit öppen om min psykiska ohälsa och berättat kort om mina mediciner.

Den förvirring, ledsenhet och ensamhet jag känt i början av vår relation byttes mer och mer ut till ilska, frustation och uppgivenhet. Jag fick nog av att vara den enda som kämpade för vår relation. Jag fick nog av att vara den som jämt och ständigt fick ta hans skit, bli skuldbelagd för att jag inte ville träffa hans kompisar, gå ut och äta och festa. Jag orkade inte anstränga mig mer, att vara en ”bra” flickvän blev ett riktigt lidande och jag orkade inte det längre. Jag var så van vid att vi hade sex när och hur han ville, ofta mot min vilja, att jag stängde av helt, slöt mig i mig själv och gick längre in i ett alkohol- och drogmissbruk. Jag mådde fruktansvärt dåligt och kände att jag lev i en lögn. Den bild jag målat upp om Adam, både för andra och för mig själv i desperata försök att övertyga mig själv att han var något att ha, började fallera och blev svårare och svårare att hålla fast vid. Jag ville egentligen bara skrika ut min ilska mot honom, berätta för honom hur mycket han sårat mig genom sina övergrepp och känslomässiga kyla, men jag kunde inte.

Jag försökte öppna upp mig för några vänner, men antingen trodde de mig inte- ”inte tvingar väl A dig till sex? Det har du inte berättat något om innan”. Eller så fick jag höra att det är helt normalt och naturligt med problem i en relation och att även om man inte alltid känner för att ha sex får man ta och ställa upp- det kan väl inte vara så farligt?  Men att A tvingat mig med fysiskt våld, gett mig blåmärken och fått ett operationssår att gå upp, det var aldrig något jag berättade om. Varför skulle jag? Det var ju normalt med ”problem” i en relation.

Sommaren 2014 hade vi inte särskilt mycket kontakt, vi sågs inte så ofta (max en gång i veckan) och A var djupt deprimerad och ringde mig ofta då han var onykter och jag kämpade med mitt eget missbruk. 3 september 2014 gjorde jag slut med A. Jag kände mig helt färdig med vår relation och trots idoga försök att hålla kvar vår relation, till vilken nytta eller vems glädje vet jag inte, orkade jag inte längre. Jag ville helst slippa honom och ägna mig åt mig själv. Dra mig tillbaka och slicka såren.

Två dagar efter det att jag gjort slut med honom skickade han ett sms till mig där det stod att han ville berätta för mig han redan träffat en ny tjej och att han gått vidare. Jag minns inte om jag svarade på sms:et eller inte, men jag har för mig att jag skrev något som "intresseklubben antecknar". Eller så är det önsketänkande att jag svarade det. Jag minns mycket, men inte just det och det spelar ingen roll. Det var sista gången jag hörde något från honom. Sista gången vi hade någon som helst kontakt med varandra. 

Telefonen?

Det var i samband med att vi sågs allt mindre och jag fick mer att tänka som jag på riktigt insåg hur dåligt behandlad jag blivit. Men det var först senare som det sjönk in i mig att han faktiskt våldtagit mig, många, många gånger under hela året vi varit tillsammans.

Jag kände sån avsky, både mot honom och mot mig själv. Hur korkad får man bli? Stanna kvar i en relation med en psykopat till kille? Men jag var så ensam, sårad och nedtryckt att jag inte orkade ta mig från relationen. Jag orkade inte heller berätta om den för någon. Det var först några månader senare som jag tog mod till mig och berättade om allt som hänt mellan Adam och mig för mig underbara barnmorska Anette. Hon hade hört lite längs vägen, men inte alls hela historien. Men nu vällde det fram och hon fanns där som en räddare i nöden och tog hand om mig och mina känslor. Utan henne att jag mått väldigt mycket sämre och inte kunnat hämta mig och gå vidare på det sättet jag gjort.

Efter mycket intensiv terapi och en polisanmälan, som såklart inte ens ledde till en förundersökning har jag gått vidare från alla känslor av skuld och skam. Jag inser att jag inte gjort något fel utan att Adam är den som har gjort mig illa. Han är en psykiskt störd människa. Det är uppenbart på grund av det sätt han behandlat mig, den relation han har till sin familj och sättet han skött (inte skött) sitt företag utan medvetet blåst människor på pengar. Vi har inte haft någon som helst kontakt med varandra sedan två dagar efter jag gjorde slut med honom. Då fick jag ett sms där det stod att han har en ny flickvän. Sedan dess har vi inte hörts av och det tycker jag är skönt. Ibland får jag lust att skriva till honom och berätta hur mycket han skadade och sårade mig. Men med tanke på att han inte var mottaglig för och inte förstod sig på mina känslor när vi var tillsammans betvivlar jag starkt att han skulle göra det nu. Nästa år fyller han 30. Han var 25 när vi träffades och skulle fylla 27 när vi skildes åt. Tänk så fort tiden går. Tiden läker inte alla sår. Men såren blir till ärr man får lära sig leva med. Och det är jag bra på och har varit hela mitt liv.