Jag blev systematiskt våldtagen av min första pojkvän. Jag var 18 år när det började och det tog 1 1/2 år för mig att våga berätta för någon och att våga lämna honom. Då var jag psykiskt nedbruten och hade under denna tid blivit intalad (av honom) att det som skedde var mitt fel. Att det var min uppgift som flickvän att se till att han fick sina behov tillgodosedda, för annars mådde han inte bra. Han slog mig inte direkt, men han höll fast och gav mig blåmärken på så vis. Under 1 1/2 år vi var tillsammans sov vi tillsammans max 5 gånger. Mer vågade jag inte. Mer orkade jag inte. Jag ville kunna sova ifred. Inte behöva ligga vaken och vänta.
Han kysste mig alltid när han ville ha sex, eller rättare sagt när han tänkte kräva sex. För övrigt var han inte särskilt mycket för närhet, överhuvudtaget. Så jag kom snabbt att hata hans kyssar, för jag visste vad de ledde till. Jag ville aldrig klä av mig, jag avskydde min kropp och han hade aldrig något positivt att säga om den. När jag skylde mina bröst drog han bort mina armar. Granskade mig och förolämpade mig. Tvingade mig sedan att ha sex. Och gick sedan alltid upp från sängen, tog på sig och tog något alkoholhaltigt att dricka. Jag gick ut på toaletten, svärtade bort alla spår av honom, grät, torkade bort blod och tårar, spärma och saliv och hatade. Jag hatade honom, sex och mig själv.
Två år efter att jag gjort slut vågade jag öppna upp mig och berätta vad som hänt för några få, nära personer. Jag polisanmälde sedan, lämnade in många A4 papper med mina redogörelser för x antal av dessa våldtäkter, men ändå bara en liten bråkdel av alla som skedde. Polisen fick namn, nummer, adress, personnummer, allt. Men i brist på bevis blev det inte ens en förundersökning. Jag är ändå glad att jag anmälde men önskar såklart att utgången blivit en annan.
Ibland funderar jag på att skriva till mitt ex, berätta att jag polisanmält honom för det han gjorde och utsatte mig för under 1 1/2 års tid. Berätta hur mycket han skadade mig, hur fel han gjorde. Men jag vågar inte. Jag är rädd att han bara ska skratta åt mig och bagatellisera det som skedde. Vadå? Vi var ju ihop, då ska man ha sex...
Jag har efter år av terapi kommit till insikt att det som skedde inte är mitt fel. Jag VET att det inte är det. Ändå känns det fortfarande så ibland. Och varje gång jag läser om någon stackars tjej/kvinna som blivit våldtagen och rättsystem mm svikit henne ocg gjort henne till den skyldiga och förövaren till ett oskyldigt offer känner jag hur det knyter sig i magen. Av hat och av ångest. Och skuldkänslorna kommer smygande.
Men det är inte mitt/vårt fel. Jag vet ju det. Ändå finns skuldkänslorna där i bakgrunden hela tiden. Och så kommer det förbli, så länge rättsystemet mm ser ut på detta felaktiga och kränkande (för offren) vis. Nej, jag ser inte mig själv som ett offer. Men jag ÄR ett offer. Ett brottsoffer och ett offer för samhällets strukturer och ett offer för de partriarkat vi lever i, som den kvinna jag är.
3 kommentar(er)
